Kapitel 1 - It's all about survival
2013-01-04 ♣ Lori's perspektiv ♣
Jag kämpade mig fram på gatan. Den stora ryggsäcken som jag hade på min rygg, fullproppad med saker för att kunna hålla mig vid liv, kändes nu tyngre än någonsin. Men jag var ju framme, jag var vid min slutdestination. Jag var vid mitt mål, det var hit jag skulle. Jag mindes knappt varför jag var här, jag hade gått så länge. Jag var så hungrig, så törstig, och inga krafter hade jag kvar. Men ljuset av stans alla lysande skyltar, och gatulampornas starka sken gav mig på något sätt nytt hopp. Äntligen. Jag blundade och andades in den svala luften, någon gång då och då kände jag en kall snöflinga träffa kinden. Att jag luktade hemskt och frös blev helt plötsligt omärkbart. Jag öppnade ögonen sakta och började gå mot en lite mer avlägsen gränd där jag visste att det låg ett vandrarhem, eller, enligt kartan och datorerna på internetcaféerna som jag faktiskt lyckats ta mig in på trots mitt utseende och lukt skulle det ligga i närheten. Jag hade nog bara varit här i fem minuter, men det kändes redan som om jag var hemma. Jag började gå, snabbare och snabbare, alla mina krafter lades på de sista stegen nu. Till slut hittade jag gränden där vandrarhemmet skulle ligga. Jag drog en lätt suck och saktade ned lite. Det såg stängt ut, inga lampor lyste och det var fördraget. Jag letade efter entrédörren, som jag hittade till slut. Den var igenbommad med plankor. Jag knackade, slog, bankade och kollade i alla fönster, men det var tomt. Helt tomt. Inte ett spår av något slags liv lyckades jag hitta. Jag hade vandrat i dagar, veckor, allt för absolut ingenting. Allt i onödan. Det fick inte vara sant, inte på något sätt, jag hade räknat med att hitta någonstans att bo, någonstans att äta, sova. Jag förstod nog inte allvaret först, men jag insåg att jag antagligen inte skulle klara mig så länge till. Vattnet var slut och maten hade blivit på tok för gammal. I en stad jag aldrig varit i, i en gränd där inget verkade vara i bruk, sittandes mot en klottrad murvägg, där satt jag. Helt ensam. Jag hade inte ens en telefon, men det kvittade. Jag hade ju ändå ingen familj kvar så vem skulle jag egentligen höra mig av till? Jag började gå mot vägen igen, jag bestämde mig för att gå i riktning mot parken där jag förhoppningsvis skulle finna en parkbänk att sova på. Jag hade helt tappat kontrollen, jag hörde inte mullret från bilarna längre, gatulyktornas ljus och de fina skyltarna i olika färgen var en enda stor röra. Magen gjorde så fruktansvärt ont och munnen var torr som papper. Jag gick över vägen, trots alla bekymmer. Jag hade inte tid för en panikattack, det handlade om att överleva nu. Stegen blev tyngre och tyngre medans vägen till parkbänken jag hade fått syn på bara blev längre och längre. Jag behövde en plan B, och det omgående. Att stjäla var redan uteslutet, delvis för att det var för riskabelt, jag skulle åka fast direkt. Leta i soptunnor var motbjudande, men det kunde vara något jag skulle bli tvungen att göra ändå. Som sagt, allt handlade om att överleva.
Trackback