Kapitel 4 - Happiness
2013-01-08 ♣ Lori's perspektiv ♣
Jag öppnade ögonen, sakta men säkert. Jag var på en främmande plats, det var vitt överallt.
Var jag i himlen..? Jag försökte resa mig upp men smärtan slog emot så jag lade mig ner igen, ryggen,
benen, nacken och huvudet började sakta göra väldigt ont, jag var definitivt inte i någon slags himmel.
Jag var nog mer i helvetet, för smärtan blev bara värre och värre. Jag hörde att dörren öppnades.
In kom en sjuksköterska, när hon såg att jag var vaken lös hon upp i ett litet leende.
- Ah, you're awake! I'm here for your dose of morfine, to take away the pain. sade hon.
Jag kollade på min arm, det satt olika slangar i den. Jag följde slangarna med blicken för att se var de var kopplade med, men det var svårt att gissa. Men dessa slangar var väl antagligen anledningen till att jag fortfarande var vid liv, så jag kände faktiskt att jag inte behövde veta. Jag såg dock att jag hade en kanyl i armen, jag rös och tittade bort. Jag ville inte se den, och inte när jag skulle få morfinet genom den heller.
- Done! sade hon och gick ut.
Klart? Redan? Inte mer än så? Skulle jag bli ensam, igen?
Ja, det skulle jag nog. Jag kunde inte gå någonstans, jag hade ingen att prata
med och jag hade något otroligt tråkigt. Undra hur länge jag skulle behöva vara här.
Jag började titta runt i rummet, och det första jag såg var blommorna från det lilla bordet som stod
brevid min säng. Gula rosor. Det hängde en liten lapp på ett snöre. Jag drog loss den och läste.
' I'll come and visit you.
- Liam '
Liam? Liam vem? Jag kände ingen Liam, men en sak var säker, han brydde sig om mig.
Han visste vem jag var, han hade tagit sig tid och pengar på att ge mig dessa, och det betydde
något så otroligt mycket för mig. Någon brydde sig faktiskt.
Och jag skulle få besök, prata med någon, känna av någons närvaro.
Inte förens nu insåg jag hur desperat jag var,
men jag var glad, gladare än någonsin..!
Kapitel 3 - Until death do us apart
♠ Liam's perspektiv ♠
Jag knackade på dörren till Louis rum.
- We need to be at the cinema in an hour, if we were going to see that movie. sade jag med en lugn ton.
- Mhmm... stönade Louis som inte verkade vara helt vaken.
- Come on, get up! sade jag.
- Calm down, let me sleep for five more minutes. sade han tyst.
- You said that when I tried to wake you up ten minutes ago.. sade jag.
- Fine. sade han och satte sig upp.
- Morning. sade jag.
Han tittade bara på mig, sen gick jag ut.
Jag tog bio biljetterna som låg på köksbordet och tittade på dom.
' The Hobbit
2 hours 44 minutes
Salon 5
Seat 34
& 35 '
& 35 '
Det var bara jag och Louis som skulle gå, de andra var inte lika intresserade.
Louis kom ut ur sitt rum, fortfarande lika trött.
- Ready to go? frågade jag med en upplyst blick.
- Yeah. You got the tickets? frågade han.
- Yeah, right here. jag visade biljetterna.
- Good, let's go! sade han och lät helt plötsligt mycket piggare.
Vi gick ut till min bil och satte oss, höjde volymen på radion och började åka mot
bion. Vi åkte igenom stan där trafiken var hemsk, det tog tid att komma någonstans.
- That looks like Niall. sade Louis och tittade bak.
Jag tittade också bak.
- No, I don't think so that guy looks like he's..
- Liam, watch out! skrek Louis.
Jag hann knappt fatta vad som hände, jag såg bara en svag skymt av en gestalt framför bilen.
Jag kände och hörde en kraftig duns mot motorhuven.
Jag tvärnitade, men skadan var redan gjort.
På marken låg den en ganska lång, utmärglad tjej med trasiga, blodiga och smutsiga kläder.
Jag kastade mig ut ur bilen och sprang mot henne, Louis likaså.
- Louis, call for an ambulance NOW! skrek jag.
Han drog upp mobilen och slog in numret och började prata.
Jag kollade pulsen, den var så svag att jag knappt kände den.
- Fuck..! skrek jag och slog näven i bilen.
Jag kunde inte hålla tillbaks tårarna.
Jag gjorde hjärt-lungräddning på henne, men hon låg bara där.
Helt still.
Fler människor gick ut ur sina bilar och gick mot mig.
- What happened? sade en man i kostym.
- I-I-I.. fick jag bara fram.
- Have you called for help? frågade han igen.
- My friend is doing that right now. sade jag tyst och nickade mot Louis.
Vi hjälptes åt, allihop, men inget verkade hjälpa.
Efter ett tag kom ambulansen och de bärde in henne på en bår och började prata med Louis,
och sedan mig. Jag förklarade vad som hade hänt, sedan hängde vi med till sjukhuset.
Jag kunde inte sluta gråta, jag kunde inte sluta tänka att det var mitt fel, för det var det ju.
Jag hade tittat bort medans jag körde, hade jag inte gjort det hade hon varit vid liv.
Jag hade dödat någon, någon med en familj som skulle bli drabbad, någon som var helt oskyldig, någon som hade hela sitt liv framför sig.
Kapitel 2 - People similar to me
♣ Lori's perspektiv ♣
Jag vaknade med ett ryck, det var fortfarande mörkt ute. Hur mycket klockan var visste jag inte, så jag kunde inte säga hur länge jag hade sovit. Men antagligen hade jag bara sovit högst tre timmar. Jag hade ett svagt minne av mardrömmen som antagligen hade väckt mig, men det kunde lika gärna varit hungern. Jag satte mig upp sakta eftersom mitt huvud kändes like tungt som ett bowlingklot, och hur jag än rörde det, hur försiktigt jag än gjorde det var det som om jag precis hade snurrat tio varv. Det var hemskt, nu var jag tvungen att hitta mat eftersom detta inte skulle hålla speciellt länge. Jag lyckades resa mig så att jag satt rakt upp, nu var nästa steg att ta mig upp på benen. Det gick sakta, jag var så yr att jag fick kväljningar. När jag väl stod upp började jag gå sakta. Det gick bra tills jag märkte att det som varit slask igår hade förvandlats till is. Jag gick sakta över isfläcken, men att gå sakta hindrade mig inte från att falla. Jag halkade och trillade framåt och slog i pannan. Det var inte smärtan som fick mig att gråta, det var tanken på att jag var på ruta ett igen. Ingen kämparglöd fanns kvar eftersom den jag hade haft igår precis försvunnit när jag märkte hur beroende av hjälp jag var. Jag hörde fotsteg och höjde blicken en aning, jag var inte ensam. Någon hade sett mig.
- It's not easy to be on your own, don't you think? sade en kille som såg lika sliten ut som jag.
Först sade ingenting, jag skämdes för mycket.
- I bet you saw everything. sade jag tyst.
Han skrattade till lite tyst.
- Well, most of it. Do you want me to help you? frågade han.
Jag skämdes fortfarande, jag kände mig som ett litet barn.
Istället för att svara himlade jag lite med ögonen.
- Grab my arm. sade han och sträckte fram sin arm.
Jag tog ett starkt grepp om hans arm och så drog han upp mig.
- What's your name? frågade han.
- Lori, Lori Bane. sade jag tyst.
- Lori.. Never heard of that name before, it's beautiful though. sa han med en undrande min.
Jag hade inte tid för att stå och prata, jag behövde mat omgående.
- I'm Isaac. sade han.
Jag sa fortfarande ingenting.
- You're very skinny, when was the last time you ate something? frågade han.
- Three days ago. I was supposed to find something to eat, but then you came.. sade jag lite surt.
- Well if I hadn't helped you, I think you would still be on the ground. A ' thank you ' wouldn't be too much to ask for. sade han.
- Thank you.. sade jag tyst.
- Just a little hint if you're going to search for food, be careful. It can be dangerous, you'll see what I mean. sade han och sprang iväg.
Det sista jag såg av honom var att han klättrade upp för en stenvägg och försvann upp på taket.
Vad menade han egentligen med att jag skulle vara försiktig..?
Kanske fanns det andra här ute, folk som jag som skulle kunna döda någon för en bit mat.
Kanske fanns det andra här ute, folk som jag som skulle kunna döda någon för en bit mat.
Jag började gå mot en gränd mellan två restauranger, i hopp om att jag skulle finna
minst en container att leta i.
' You'll see what I mean. '
Just den meningen var det enda jag hörde i mitt huvud just nu.
Kapitel 1 - It's all about survival
♣ Lori's perspektiv ♣
Jag kämpade mig fram på gatan. Den stora ryggsäcken som jag hade på min rygg, fullproppad med saker för att kunna hålla mig vid liv, kändes nu tyngre än någonsin. Men jag var ju framme, jag var vid min slutdestination. Jag var vid mitt mål, det var hit jag skulle. Jag mindes knappt varför jag var här, jag hade gått så länge. Jag var så hungrig, så törstig, och inga krafter hade jag kvar. Men ljuset av stans alla lysande skyltar, och gatulampornas starka sken gav mig på något sätt nytt hopp. Äntligen. Jag blundade och andades in den svala luften, någon gång då och då kände jag en kall snöflinga träffa kinden. Att jag luktade hemskt och frös blev helt plötsligt omärkbart. Jag öppnade ögonen sakta och började gå mot en lite mer avlägsen gränd där jag visste att det låg ett vandrarhem, eller, enligt kartan och datorerna på internetcaféerna som jag faktiskt lyckats ta mig in på trots mitt utseende och lukt skulle det ligga i närheten. Jag hade nog bara varit här i fem minuter, men det kändes redan som om jag var hemma. Jag började gå, snabbare och snabbare, alla mina krafter lades på de sista stegen nu. Till slut hittade jag gränden där vandrarhemmet skulle ligga. Jag drog en lätt suck och saktade ned lite. Det såg stängt ut, inga lampor lyste och det var fördraget. Jag letade efter entrédörren, som jag hittade till slut. Den var igenbommad med plankor. Jag knackade, slog, bankade och kollade i alla fönster, men det var tomt. Helt tomt. Inte ett spår av något slags liv lyckades jag hitta. Jag hade vandrat i dagar, veckor, allt för absolut ingenting. Allt i onödan. Det fick inte vara sant, inte på något sätt, jag hade räknat med att hitta någonstans att bo, någonstans att äta, sova. Jag förstod nog inte allvaret först, men jag insåg att jag antagligen inte skulle klara mig så länge till. Vattnet var slut och maten hade blivit på tok för gammal. I en stad jag aldrig varit i, i en gränd där inget verkade vara i bruk, sittandes mot en klottrad murvägg, där satt jag. Helt ensam. Jag hade inte ens en telefon, men det kvittade. Jag hade ju ändå ingen familj kvar så vem skulle jag egentligen höra mig av till? Jag började gå mot vägen igen, jag bestämde mig för att gå i riktning mot parken där jag förhoppningsvis skulle finna en parkbänk att sova på. Jag hade helt tappat kontrollen, jag hörde inte mullret från bilarna längre, gatulyktornas ljus och de fina skyltarna i olika färgen var en enda stor röra. Magen gjorde så fruktansvärt ont och munnen var torr som papper. Jag gick över vägen, trots alla bekymmer. Jag hade inte tid för en panikattack, det handlade om att överleva nu. Stegen blev tyngre och tyngre medans vägen till parkbänken jag hade fått syn på bara blev längre och längre. Jag behövde en plan B, och det omgående. Att stjäla var redan uteslutet, delvis för att det var för riskabelt, jag skulle åka fast direkt. Leta i soptunnor var motbjudande, men det kunde vara något jag skulle bli tvungen att göra ändå. Som sagt, allt handlade om att överleva.
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.